Nu är islamisk arvsrätt kanske ingen större fråga och inte heller något som står på tapeten i vårt avlånga land där vi bara har någonstans mellan 100 000 och 150 000 troende muslimer och bara en bråkdel av dem är fundamentalister/islamister. Det är alltså egentligen inget att slå på stora trumman kring när Mosa Sayed presenterar en avhandling som heter Islamisk arvsrätt i det mångkulturella Sverige.

Avhandlingen går enligt Sayed och pressmeddelandet från Uppsala universitet ut på att:

För att lösa den konflikt som kan uppstå i mötet mellan islamisk arvsrätt och svensk rätt, och liknande ”kulturkrockar” på det rättsliga planet, försvarar Mosa Sayed en mångkulturell utgångspunkt. Denna innebär att svenska domstolar och myndigheter under vissa förutsättningar till och med bör respektera och tillmäta arvlåtarens och arvingarnas kulturella tillhörighet betydelse vid tillämpningen av de aktuella principerna. Det rättsliga erkännandet av den kulturella tillhörigheten, som den mångkulturella utgångspunkten innebär, bör i vissa fall kunna leda till arv delas med olika lotter beroende på om arvingarna är män eller kvinnor.

Det här är naturligtvis gallimatias och dumheter. Det innebär att Sayed faktiskt förelår ökad ojämlikhet och ökad ojämställdhet i den svenska tillämpningen av arvslagstiftningen. Några sådaan ändringar är naturligtvis inte tänkbara och knappast något som någon makthavare i Sverige är inne på att föreslå.

Det är också så att om en muslimsk man vill att döttrarna ska ärva mindre än sönerna är det fullt möjligt att uppnå detta inom det nuvarande svenska arvssystemet. Han kan skriva ett testamente som exempelvis ger allting till sönerna, utom det som inte går att testamentera bort. Och vips har han gett döttrarna mindre och sönerna mer.

Det finns därför heller ingen anledning att ta till stora släggan, även om jag denna gång håller med henne i sak, som Dilsa Demirbag-Sten gör i SVD:

Ser man Sayeds avhandling som just en moral- eller politiskfilosofisk traktat, så kan man också lättare se såväl logiska som moraliska problem med hans argumentering. Sayed utgår från att Sverige är mångkulturellt och drar slutsatsen att vi därför måste släppa in sharialagar i svensk rättskipning. Men att gå från en beskrivning av hur Sverige ser ut till en normativ slutsats om vilka rättsregler som bör gälla är ett brott mot den logiska princip som brukar kallas Humes lag och som förbjuder att man går från ett ”är” till ett ”bör”.

Förutsättningarna för att Mosa Sayeds idéer ska finna acceptans i Sverige är minimala, för att inte säga obefintliga och dessutom tillåter arvslagstiftningen i Sverige att troende muslimer gör på det sättet ändå. Om de vill.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

  • Share/Bookmark