Artiklar om Vänstern, postmodernismen och identitetspolitiken

  1. Kritiken av det postmoderna
  2. Multikulturell ideologi – nej tack
  3. Identitetspolitik och marxism
  4. Ytlighet och identitetspolitik
  5. Postmodern identitetspolitik är sossarnas och vänsterns problem
  6. Är det verkligen vänster? – Kajsa Ekis Ekman om pseudovänstern i Arena

Det menar Bo Rothstein i en intressant artikel i EfterArbetet, där han anknyter till samma spår som jag tidigare skrivit en mängd inlägg om. Socialdemokratin och vänstern har övergivit de sociala frågorna, jämlikhetspolitiken till förmån för identitetspolitik. Något som gjort att arbetarklassen alltmer vänder sig från socialdemokraterna.

Samtidigt lyckas socialdemokraterna inte heller vinna den medelklass de suktar efter stöd från och de socialdemokratiska partierna blir utan både väljare och idéer. Samma problem har drabbat den traditionella vänstern, i Sverige representerad av vänsterpartiet. I och med alliansen med scoaildemokraterna i jakten på en plats vid köttgrytorna har dessutom vänsterpartiet kastat bort sina möjlighet att vara motorn i att skapa ett nytt parti för ett jämlikt och rättvist samhälle.

De kvarvarande krafterna på vänsterkanten som Socialistiska Partiet och Rättvisepartiet Socialisterna är för svaga för att kunna uppfattas som ett alternativ. I det läget gynnas extremhögern i form av Sverigedemokraterna av socialdemokraternas och vänsterpartiets svek mot arbetarklassen och inriktning på identitetspolitik.

Med Rothsteins ord:

Orsakerna till misslyckandet är inte helt uppenbara men en möjlig förklaring är att vänstern har övergivit sin äldsta och bästa allianspartner, nämligen det projekt som kan kallas för ”politik på upplysningens grund” och dess idémässiga följeslagare, nämligen idén om den universella människan och den därpå följande idén om universella mänskliga rättigheter. Istället har vänsterns politiska agenda kommit att domineras av ett relativistiskt, anti-empiriskt (så kallat postmodernt) tänkande, som tar avstånd från att politik kan bedrivas genom en kombination av ideologiska visioner om ”det goda” och empiriskt baserade undersökningar om ”vad som är möjligt”.

Denna vänster, i Sverige främst företrädd av skribenter inom Arena-gruppen och på Dagens Nyheters kultursida, har tagit avstånd från idén om universalism och istället kommit att omfatta vad som kan kallas identitetspolitik. Istället för en politik ”för alla” (barnbidragen!) har vänstern blivit till ett konglomerat av politiska krafter som strävar efter att uppfylla intressena hos olika identitetsgrupper, vars medlemmar uppfattar sig som förtryckta genom sin gemensamma (och marginaliserade) identitet.

Det kan vara någon av alla våra etniciteter, någon av alla olika sexuella läggningar, någon av alla de många olika kulturella intresseyttringarna, någon av många olika handikapp. Alla är de kränkta, alla vill de ha en egen ombudsman och helst ett eget litet ämbetsverk, som verkar för just deras intressen. Problemet är att per definition är denna identitetspolitik anti-solidarisk och anti-majoritär. Det är en politik som reellt sett skapar en majoritet mot sig själv. Det är också synnerligen svårt att skapa en politisk majoritet utifrån denna politik, eftersom det är rätt lite (om ens något) som håller samman alla dessa olika grupper.

Det konkreta resultatet är att vänstern kommit att överge idén om generella reformprogram till förmån för riktade/selektiva, vilket är tydligast inom integrationspolitiken. Genom detta har vänsterns politik blivit allt mindre inkluderande, allt mer anti-majoritär. Min slutsats är att den postmoderna inriktningen i vänsters politik har bidragit till att alienera stora delar av dess tidigare väljare och att detta har lett till det överraskande nederlaget i valet till EU-parlamentet.

På en punkt skiljer jag mig dock från Bo Rothstein. Jag anser inte att det förhållningssätt som han redogör för och som Arena och DN Kultur görs till företrädare för, på något sätt är vänster. Utan det är ren och skär medelklasspolitik. En slags högerpolitik som förklätts till vänster. Som förfört och varit en del av det som förstört vänstern och socialdemokratin .

Läs mer:

  1. Postmodernismen – inget för vänstern, del 1
  2. Postmodernismen – inget för vänstern, del 2
  3. Postmodernismen – inget för vänstern, del 3
  4. Pomovänster – nej tack, del 4
  5. Pomovänster – nej tack, del 5
  6. Postmodernismen, del 6
  1. Vad är det för fel med den svenska vänstern? Del 1
  2. Sverige behöver en ny vänster, del2
  3. Lite mer om en ny svensk vänster, del 3
  4. Klimathotet – en utmaning för vänstern, del 4
  5. En ny vänster, del 5
  6. En ny modern demokratisk vänster, del 6
  7. En ny modern demokratisk vänster, del 7
  8. Så vinner vänstern valen

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Föregående artikel i serien Nästa artikel i serien
  • Share/Bookmark