Roya Hakimnia har skrivit ett i stort sett bra inlägg om islamofobi på SVT opinion. Hon tar i artikeln avstånd från extrem islamism, som den i Iran och menar att detta inte har nån bäring i Sverige:

Islamismen har inget parti i Sverige, den drabbar knappast svenskar och européer, den diskriminerar inte icke-muslimer på arbetsmarknaden. Den mest totalitära islamistiska regimen i världen, den i Iran, drabbar den egna befolkningen.

Det stora intresset för islamism i Europa överensstämmer inte med verkligheten, den överensstämmer dock väl med rasismens strategi; att prata om allt annat förutom just rasismen.

Kulturskribenten Carl Rudbeck förnekar exempelvis i en debatt mot Andreas Malm på SR (31/3) att islamofobin finns i samhällets mittfåra. Förutom ovanstående exempel från Debatt vill jag avslutningsvis dela med mig två andra exempel från just samhällets mittfåra:

I Expressen skriver Lars Vilks apropå islam (2/4): ”Här finns hela den härliga rekvisitan om dödshot, fanatism, kvinnofientlighet, upplopp, brottslighet, sharialagar, växande getton, överdrivna krav på särbehandling och hotet om att överta ett civiliserat land och införa barbariet”.

I Svenska Dagbladet (12/2) försvarar Per Gudmundsson den nederländska politikern Geert Wilder som åtalats flertalet gånger för hets mot folkgrupp och som anser att muslimerna driver den europeiska civilisationen mot undergång. Men Gudmundsson ser ingen islamofobi i Wilders uttalanden: ”Hans retorik riktar sig tvärtom mot ett verkligt och religiöst motiverat våld.”

I detta menar jag att hon har rätt, men hon går också, på samma sätt som Andreas Malm ibland gör i sin bok Hatet mot muslimer, till lite överdrifter. Låt oss ta detta med antisemitism i Sverige och uttalandet av Anders Carlberg från Judiska Församlingen i Göteborg i programmet Debatt som Roya också skriver om:

”Och [situationen] har förvärrats i väldigt stor utsträckning på grund av att vi har fått en invandrarbefolkning som har med sig en propaganda från hemlandet, och det hemlandet är arabvärlden”.

Jag kan tycka att Anders Carlberg formulerar sig illa, klumpigt och slarvigt. men är det islamofobiskt. Låt oss granska vad han egentligen säger och formulera det på ett annat sätt:

Antisemitismen har ökat i Sverige därför att det finns en ökad antisemitism som invandrare tagit med sig från sina hemländer.

Frågan är om påståendet är sant eller inte: Låt oss gå till intoleransrapporten från Forum för Levande Historia. I den framgår helt klart att antisemitismen är större bland ungdomar som har muslimsk bakgrund än bland andra religiösa och dessutom högre än bland icke-religiösa. Antisemtitismindex bland muslimer är 8,3 jämfört med 7,6 bland icke-religiösa och 3,7 för kristna. Man kan alltså konstatera att Anders Carlberg har rätt i påståendet att antisemitismen är högre bland en del människor med invandrarbakgrund, (i dett fall muslimer). Däremot vet vi inget om orsaken. Men det verkar vara en trolig hypotes att denna typ av anitisemitism är något som ungdomarna fått med sig hemifrån, från föräldrar, från sina ursprungsländer eller från föräldrarnas urpsrungsländer. Detta är vad Anders Carlberg faktiskt säger ren innehållsmässigt. Med tanke på FFLH:s undersökning kan därför inte Carlbergs uttalande anses svara islamofobiskt eller fördomsfullt (mer än att han generaliserar väl häftigt om invandrare).

Det stämmer dessutom mycket väl med förhållandena i andra västländer som exempelvis Frankrike. En som har skrivit om detta är Enzo Traverso:

Det finns istället ett nytt judehat, som är utbrett i arabvärlden och bland Europas minoriteter av arabiskt-muslimskt ursprung, och som ofta utmynnar i öppet antisemitiska handlingar. Ett avslöjande tecken på det är framgången för den arabiska utgåvan av en klassiker i den antisemitiska litteraturen som Sions vises protokoll(5) vilken tillsammans med de händelser i skildras i den här artikelns inledning är talande illustrationer av fenomenet. Att bränna upp en synagoga är en antisemitisk handling som fördöms och bestraffas, men det är inte meningslöst att försöka finna motiven till det. De unga av nordafrikanskt ursprung från de mest missgynnade förorterna som utför dessa handlingar – en liten minoritet som ändå kan åtnjuta en relativt utbredd sympati eller ett tyst gillande har varken samma inställning eller samma kulturella arv som den gamla europeiska antisemitismen. De gör judarna till den negativa katalysatorn för sin egen misär, och omvandlar dem till en metaforisk figur, i symbol för olika känslor och aggressioner. Juden identifieras med eliten i ett stem som alltid utesluter och förtrycker, väl i dystra förortsområden där polismakten är den enda synliga representanten för staten, som i det slagna och förödmjukade Irak, som i de palestinska territorierna vilka sedan årtionden lever under en våldsam ockupation.

Det här är det nya judehatets bakgrund, vilken den islamska fundamentalismen växer och antar en politisk profil med allt tydligare och mer oroande drag. Att känna att detta judehat startar som en legitim revolt mot ett verkligt förtryck innebär inte att rättfärdiga det, för som vi kan lära av historien kan revolter ta felaktiga vägar. Att blanda samman USA:s imperialistiska politik, Israel, Västvärlden, judarna och synagogorna i ett enda likformat block är inte resultatet av okunnighet och efter-blivenhet, så som det betraktas av en viss del av vänstern vilken är försonlig gentemot uttryck för det nya judehatet och som aldrig kunnat vända sig till dessa grupper utan att anta en paternalistisk ton.

Det är istället resultatet av en fasansfull politisk tillbakagång med många och ojämnt fördelade orsaker. Bakom uppgången för den politiska islamismen finns misslyckandet för alla regimer och ideologier som fötts ur avkolonialiseringen, från nationalismen till panarabismen, från antiimperialismen till socialismen. Frantz Fanon(4) har lämnat över till Usama bin Ladin.

Det finns naturligtvis flera orsaker till denna negativa politiska utveckling:

Där finns också de västeuropeiska demokratiernas oförmåga att integrera minoriteter som invandrat från de forna kolonierna och som lever i Europa diskriminerade, uteslutna, förvisade till ghetton och, i sista hand, till kriminalitet. Det är dessutom ett konkret uttryck för självmotsägelserna hos en viss upplysningsfilosofisk universalism, som ser jämlikhet som assimilering till en normerande modell för medborgarskap – en modell för en homogen nationalstat – utan att lyckas föreställa sig samexistensen av olika etniska och kulturella identiteter. Och i bakgrunden finns slutligen ett annat historiskt misslyckande, som vi kan betrakta på närmare håll: misslyckandet för det som vi en gång kallade för internationalism. På senare tid har begränsningarna hos den antirasistiska rörelse som aldrig lyckts skapa stadiga band till invandrarmiljön blivit uppenbara.

Det borde väcka till eftertanke att inget parti inom den europeiska vänstern har något färgat ansikte eller afrikansk-, arabisk- eller asiatiskklingande namn bland sina språkrör. Invandrarna av utomeuropeiskt ursprung och deras ättlingar är miljontals i Europa men de syns inte i offentligheten, med undantag för i idrottsmästerskapen och bland några konstnärer och skribenter. Det är denna bakgrund av marginalisering som gett upphov till det nya judehatet. Dess måltavla är en minoritet, som historiskt utgjort en negativ symbol för annorlundaskapet inom västvärlden, men idag blivit till en symbol för samma västvärld.

Det är nödvändigt att tillägga att de botemedel mot det onda som man hittills tänkt ut bara har förvärrat det. Den islamska fundamentalismen hämtar näring ur den antiislamska och rasistiska kampanjen efter 11-septemberattentaten, en kampanj som tenderar att göra varje ung arab i Europa till en potentiell terrorist. Denna eurocentriska tendens är ett uttryck för ett osmält kolonialt förflutet. Det kan också uttrycka sig som ett oförsonligt försvar av den sekulära och republikanska traditionen, som i Frankrike där det utfärdats en lag som officiellt rättfärdigas med att den vill förbjuda »alla synliga tecken på religiös tillhörighet i skolorna, men som i verkligheten uttrycker viljan att förbjuda den islamska själen och offentligt stigmatisera en religiös minoritet.

Att förneka att denna typ av antisemitism finns, som Roya gör (i en i övrigt bra artikel) och som bloggen GFP gör spelar bara våra islamofobiska motståndare i händerna. Det är sådant som ger sådana dilettanter och (vill jag nog säga) islamofober som Dilsa Demirbag-Sten och Per Gudmundson vatten på sin kvarn.

Jag har skrivit en mängd inlägg om islamofobi och antisemitism tidigare, här kommer ett urval:

Läs också: Göteborg, kristallnatten och antisemitism
Intressant?
Bloggat: Radar, Helena Duroj,
Borgarmedia: SDS,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

  • Share/Bookmark