Så nödvändigheten går att argumentera, även om det självklart bara blir spekulation.

Det vore trevligt att få avsluta mitt liv (statistiskt någon gång 2025) med att få se en tvåstatslösning där de båda nationerna i samverkan så småningom kan få området att blomstra.
Fast ibland blir jag pessimistisk och undrar om inte krig trots allt är mänsklighetens normaltillstånd, precis som någon filosof lär ha sagt en gång.

Om de bara kunde göra det innan pension.

Tyvärr är det bara en vacker tanke. Så länge som någon misstänker att den andra sidan inte går hem helt och hållet så stannar alla kvar och dödandet fortsätter.
Sedan finns psykopaterna som njuter av kriget och de är fler än man kan tro, särskilt i en så här långvarig konflikt.
Jag har inte träffat några israeler eller palestinier men väl serber och som kriget hade blivit ett slags normaltillstånd för. På något år hade de tappat alla begrepp om moral och anständighet och hade någon talat med dem om ”personligt ansvar” hade de nog blivit mycket roade. Ansvar hade de mot sina kamrater, inte mot några andra.

Därför borde krig förbjudas och om det inte går så borde de få hålla på maximalt trettio dagar. Går det längre tid så blir det som i Mellanöstern en evighetsmaskin som göder sig själv (en märklig liknelse men ändå) och hela tiden skapar nya incitatment att fortsätta ockupationer och vedergällning.

Ursäkta om jag låter känslosam men soldater är ibland de största pacifisterna.

Håller däremot med Lars om att ett varningsskott på grund av käbbel och missförstånd (vilket jag tror det var i just detta fall) inte är mycket att bråka om. Betydligt värre då att Israel krävde att få visitera diplomatbilar. Samt självklart att mat, medicin, vatten och el inte släpps in till palestinierna.