Artiklar om Antisemitism

  1. Bok om antisemitism förfelar sitt syfte
  2. Kväljande antisemitism
  3. Israel och antisemitism
  4. Vad är antisemitism?
  5. Att motarbeta antisemitism, del 1
  6. Att motarbeta antisemitism, del 2
  7. Att motarbeta antisemitism, del 3
  8. Vänsterns problem med antisemitism, del 1
  9. Vänsterns problem med antisemitism, del 2
  10. Avslutande kommentar kring vänstern och antisemitismen

Vi i vänstern säger ofta att så fort vi kritiserar Israel kommer det alltid några muppar som hävdar att vi är antisemiter. För så är det. Det kan röra sig om individer från tokhögern (även kallade brunliberalerna), som Johan Ingerö eller Dick Erixon, sionister samt människor som är på gränsen till rättshaverister. Detta är ett sätt för sionister och andra att försöka undvika en diskussion om Israels förtryckarpolitik gentemot palestinierna. För att tala med Judith Butlers röst:

Det är en sak att kritisera Israel i sin nuvarande utformning och praktik, liksom att ifrågasätta själva sionismen, men något helt annat in motsätta sig »judar« eller förutsätta att alla »judar« har samma uppfattning, att alla stödjer Israel, identifierar sig med eller låter sig representeras av Israel. Märkligt nog, och smärtsamt, måste det sägas att på denna punkt håller Mona Baker och Lawrence Summers med varandra: Judar är samma sak som Israel. I det ena fallet används upprättningen som ett stöd i argumenteringen mot antisemitism, i det andra blir det en effekt av själva antisemitismen.

och

Om vi menar att kritik av israeliskt våld, eller krav på att den israeliska staten utsätts för ekonomiska påtryckningar för att förmås ändra sin politik, skulle vara antisemitiska »till sin verkan« kommer vi inte att kunna uttrycka vår kritik av rädsla för att var en del av en antisemitisk kampanj. Ingen etikett kan som vi vet vara värre för en jude än att identifieras med en antisemitisk position; etiskt och politiskt skulle det vara outhärdligt. Den etiska ram inom vilken de flesta progressiva judar rör sig leder fram till följande fråga: ska vi vara rysta (och därmed samarbeta med en makt som utövar illegitimt våld) eller ska vi göra våra röster hörda (och räknas till dem som gjorde vad de kunde för att stoppa detta våld), även om detta medför en risk? Den nuvarande judiska kritiken av Israel beskrivs ofta som okänslig för judiskt lidande, det tidigare och nuvarande, och likafullt är dess etik grundad på erfarenhet av lidande med syfte att få lidandet att upphöra.

Summers utnyttjar anklagelserna om antisemitism till att tysta offentlig kritik av Israel även om han uttryckligen distanserar sig från öppen censur. Han skriver t ex att »det enda botemedlet mot farliga idéer är att kraftfullt förespråka starka alternativ».

Men hur förespråkar man kraftfullt uppfattningen att den israeliska ockupationen är brutal och felaktig och att palestinskt självbestämmande är något nödvändigt eftersträvansvärt, om det leder till anklagelser om antisemitism?

Genom anklagelser om antisemitism mot oss i vänstern försöker man stoppa oss från att kritisera Israel. Detta därför att det är så smutsigt att vara antisemit att människor drar sig för att debatter om man riskerar att bli anklagade för det. Det är alltså inte tvärtom vilket en del sionistiska debattörer hävdar, att vi inom vänstern inte vill diskutera antisemitism. Anledningen till att det så sällan diskuteras i vänstern är ju av den enkla anledningen att antisemitism inom vänstern är ovanligt och inom den organiserade vänstern (folk aktiva i olika vänsterorganisationer) extremt ovanligt. Det är alltså inget större eller viktigare problem inom vänstern som sådan, men diskuteras trots allt med jämna mellanrum ändå.

Innebär detta då att det inte finns någon antisemitism inom vänstern. Inte alls, det finns antisemitism, men den är alltså ytterligt begränsad. Vanligare är antisemitism dock inom en del av de grupper som dyker upp i vänsterns Palestina-demonstrationer eller antikrigsdemonstrationer. Ofta rör det sig om ungdomar från familjer med ursprung i mellanöstern (dock väldigt sällan om palestinier). I kombination med att Israel-vänner ständigt gör egna kopplingar mellan judendom och Israel genom att ordna hyllanden av staten Israel i synagogor kan detta leda till att vi får vad som ser ut som och i praktiken är antisemitiska yttringar i en del demonstrationer. Något som inte är acceptabelt. Men som israelen Michael Warschawski skriver:

Men låt oss gå vidare. En stor del ansvaret för att kritiken av den israeliska politiken uppfattas som en glidning åt antisemitiska attityder ligger hos vissa, ofta självutnämnda, ledare för de judisk folkgrupperna i Europa och Nordamerika Det är i själva verket dessa ledare som ofta identifierar hela den judiska folkgruppen med en politik – en politik av villkorslöst stöd till de israeliska ledarna. När de som i Strasbourg kallar till en demonstration till stöd för Sharon vid en synagoga, hur kan man då bli förvånad över att synagogan bli måltavla för demonstrationer mot Israels politik?

De som anklagar vänstern för antisemitism är oftast också så okunniga om orsakerna till antisemitism, eller rättare sagt att det finns många olika orsaker som inte har med varandra att göra. En som behandlar detta utförligt är Enzo Traverso, som bland annat skriver:

Det finns en utbredd tendens att sammanföra fenomen av olika karaktär och betydelse i en enda kategori, som betraktas som homogen, för att inte säga monolitisk, universell och tidlös: den eviga antisemitismen, som betraktas som den normala och konstanta formen för förhållandena mellan judar och icke-judar, antingen det handlar om kristna, muslimer, ateister, nyfascister eller aktivister i globaliseringsrörelsen. Så olika fenomen som det religiöst betingade judehatet, upplysningsanhängarnas antijudiska hållning, den moderna (nationalistiska och rasistiska) antisemitismen, olika varianter av antisionism som ofta står i motsättning till varandra (från höger och från vänster, från antisemitens antisionism till den hos den »icke-judiske juden«), och slutligen kritiken av Israels politik, leds tillbaka till en och samma ideologi, som de alla skulle utgöra yttre uttryck för genom en lång historia med obruten kontinuitet. Luther, Voltaire, Drumont(1), Hitler och Arafat blir på så sätt bara masker som täcker samma eviga judehat. Den här tolkningen har gett upphov till en omfattande litteratur – ibland till och med i sina mer sofistikerade versioner av hög kvalitet – som när det gäller Leon Poliakovs klassiska »Antisemitismens historia«. Synsättet har för många observatörer blivit ett vanetänkande. Men det är det sämsta sättet att försöka förstå den aktuella situationen på.

Sämsta sättet att förstå antisemtismen på. Där kanske det grundläggande problemet ligger med boken Judehatets svarta bok. För att ytterligare citera Traverso:

Europa bär fortfarande på en gammal antisemitisk tradition, som ärvts genom hundratals år av fördomar, diskriminering och förföljelse. Krisen i Mellanöstern har fungerat som en katalysator för äldre tendenser, som länge varit osynliga men aldrig utplånats. Det här arvet uttrycker sig på olika sätt, beroende på nationell kultur och tradition, med mer katolsk prägel i Italien, mer nationalistiska eller rasistiska tendenser i andra länder som Frankrike eller Tyskland.

och

Det finns istället ett nytt judehat, som är utbrett i arabvärlden och bland Europas minoriteter av arabiskt-muslimskt ursprung, och som ofta utmynnar i öppet antisemitiska handlingar. Ett avslöjande tecken på det är framgången för den arabiska utgåvan av en klassiker i den antisemitiska litteraturen som Sions vises protokoll(5) vilken tillsammans med de händelser i skildras i den här artikelns inledning är talande illustrationer av fenomenet. Att bränna upp en synagoga är en antisemitisk handling som fördöms och bestraffas, men det är inte meningslöst att försöka finna motiven till det. De unga av nordafrikanskt ursprung från de mest missgynnade förorterna som utför dessa handlingar – en liten minoritet som ändå kan åtnjuta en relativt utbredd sympati eller ett tyst gillande har varken samma inställning eller samma kulturella arv som den gamla europeiska antisemitismen. De gör judarna till den negativa katalysatorn för sin egen misär, och omvandlar dem till en metaforisk figur, i symbol för olika känslor och aggressioner. Juden identifieras med eliten i ett system som alltid utesluter och förtrycker, väl i dystra förortsområden där polismakten är den enda synliga representanten för staten, som i det slagna och förödmjukade Irak, som i de palestinska territorierna vilka sedan årtionden lever under en våldsam ockupation.

De som slentrianmässigt slungar ur sig anklagelser om antisemitism mot vänstern som helhet gör sig i storts sett alltid skyldiga till en mängd fel. Man generaliserar och skiljer inte på olika saker, man sätter likhetstecken mellan Israel, judendom och sionism på samma sätt som antisemiter och nazister gör. På så sätt blir man medskyldiga till antisemitismen genom att utmåla judarna som ”de andra”. De borde anklaga sig själva istället för att anklaga oss inom vänstern.

Intressant?
Borgarmedia: AB1, AB2,
Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

Föregående artikel i serien Nästa artikel i serien
  • Share/Bookmark