Jag känner till ett fall där en person hotade en annan över internet. Den hotade personen kunde säkra ip-numret som den som hotande satt på. Det var en dator på ett helt vanligt hemmaabonnemang hos en stor internetleverantör (ISP). Dessutom visste den hotade personen med stor sannolikhet identiteten på den som hotat.

Hotet verkställdes dessutom. Den hotade blev uppsökt i sin dåvarande bostad, men lyckades som genom ett under klara sig undan att bli misshandlad. Han hann helt enkelt smita iväg utan att de hotande (som förresten var högerextremister) såg honom. De fick aldrig tag på honom och kunde alltså inte misshandla honom med hjälp av järnrör och basebollracket.

Jag hjälpte killen med polisanmälan. Vi hade alltså namnet på en trolig misstänkt, de skriftliga hot som troligen kommit från denna person och dessutom ip-numer på den dator han använt. Men polisen kunde inte utreda ärendet vidare, då de inte hade möjlighet att få ut vem som hade ip-numret.

Sett ur den synpunkten kan jag förstå att polisen bör kunna spåra datatrafik och ip-adresser. Men det bör rimligen begränsas till när det finns en misstanke om brott och bör inte få användas i största allmänhet. För då blir det ett problem med integriteten. Det är emellertid som den borgerliga alliansregeringen vill, att polsien ska kunna spåra ip-nummer oasvett om misstanke om brott finns eller ej. Det står för mig klart att borgarregeringen även i dett fall, som i så många andra, är en ofrihetens banérförare.

Med denna regering (och vi skulle förmodligen fått det även med en socialdemokratisk) har det blivit i princip tillåtet med ohämmad telefonavlyssning och buggning. Det som Säpo tidigare tvingades göra i smyg och med olagliga metoder har nu legaliserats och stadfästs som normala arbetsmetoder. Den utvecklingen vill den moderatledda regeringen även fotsättningsvis bidra till.

Intressant?
Bloggat: Jinge, Opassande, Deepedition,
Borgarmedia: SDS, DN1, HD
Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

  • Share/Bookmark